Westrin

Tänkte att jag skulle skriva vad mitt år har innehålligt,2010 har varit bland dom bäst men också det hemskaste året jag varit med om!

2010 fick jag mitt 2a barn,min dotter <3 Min älskade lillsnutta! Som är den finaste dottern i världen. Lyckan var total när du kom upp på bröstet,jag blev 2 barnmor.Jag krystade & krystade av sådan för väntning & nyfikenhet över vem du var och när Fredrik sa ser du vad det var för kön? Då visste jag innan jag ens kollat att det var en tös,det kände jag på mig när hon låg i magen och även om man inte ska önska kön så tyckte jag det var så roligt att få en dotter,vi hade en av  varje <3 2010 var året då Liam blev storebror,fick sin älskade lilla syster Alina som han desutom själv bestämde namnet på :) Kärleken mellan dom små är obeskrivlig,det verkligen syns hur mycket dom håller av varandra.

2010 har gått så otroligt fort,kan inte tro att det är sant. Jag stod ju nyss uppe i sovrumsfönstret & tittade på fyrverkerierna samtidigt som jag kände Alina sparka i magen,nu är det året slut och hon är snrt 1 år! Detta året kommer hon börja på dagis :O OBESKRIVLIGT!

2010 har också varit det nog värsta året också. Efter att Alina kom så blev det en stor "krock" med allting,min huvud/ryggvärk,Liams oroliga jobbiga trotts,en ny bebis,två barn att ta hand om. Allt blev så otroligt,otroligt svårt & jobbigt när Liams trots kom samtidigt som Alina föddes,tänk trots pluss ett syskon som nog inte bara är roligt!
Man har varit nummer 1,alltid. Nu skulle man dela på mamma & pappa.
Det blev sjukhus besök för både mamma & Alina och jag trode ett tag att världen skulle rasa samman & att jag helt enkelt inte skulle klara det.

Allt detta ledde till en stor depression,allt kring det som drabbade mig efter förlossningen,att jag inte visste vad det var & att jag trode det verkligen var livsfarligt när attackerna kom,när det kändes som en kniv åkte igenom huvudet,jag tänkte att nu kommer jag dö! Jag har varit livrädd & är fortfarande när jag får ont,fasst jag hanterar det bätte nu.

Jag har haft en preiod i mitt liv där jag tänk mkt på döden & hur det är att dö,man kan väll säga att jag verkligen nu kommit på att jag & alla andra verkligen kommer att dö en dag och det är något som jag inte valt att acceptera under denna period. Det har skapat en stor rädsla/ångest i mig konstant. Den har vägrat att släppa och jag har helt ärligt gått runt & tänkt konstant,varje minut,varje sekund på döden,vad som händer efter den & funderat på vad som skulle vara bäst? Att få ett till liv efter döden eller att allt blir svart?
Varför? Undrar många,särskillt Fredrik & det kan jag inte svara på,det har bara inte gått att släppa och jag vet att det beror på att jag också haft tiden till att tänka så mkt på sjukdomar/död eftersom jag har haft tiden till det när jag varit hemma med Alina,jag har inte varit ute så mkt & träffat folk heller vilket jag märkt botar min rädsla mkt,genom att inte känna sig lika ensam när jag har mkt folk runt omkring mig.

Jag har funderat på allt i från vad som händer om jag dör? Vad händer mina barn då? Vad händer om jag & Fredrik dör vem tar hand om dom då? Vad händer om något händer mina älskade barn? Vad händer när mamma & pappa blir gammal? Vad händer när jag & Fredrik blir gammal? Kommer vi ens bli gammal? Tanken att alldrig veta hur livet kommer att bli skrämmer mig otroligt och särskillt nu när man hör om så många som drabbas av canser & annat skit! Tänk om det drabbar någon i familjen? Jag vet att jag enbart har plågat mig själv av att tänka såhär men det har inte varit lätt att få bort de onda tankarna.

Jag skulle kunna skriva en hel novell men jag känner att jag orkar inte men jag kan säga att detta året har jag upplevt saker som jag alldrig trodde jag skulle få uppleva som panikångest,när kroppen ställer in sig på livsfara fasst det igentligen inte är det,det är verkligen hemskt. Innan jag förstod vad tusan det var som hände!
Det är tur jag haft en otroligt bra vän att prata med om detta och utan henne,som upplevt samma saker skulle jag alldrig klarat mig ur detta som jag med stor sannolighet kan säga att jag nu gjort.

Ni minns att jag skrev att jag vaknade av att jag slutat att andas,det har försvunnit nu i samband att jag mår bättre så jag antar det var en sorts panik ångest det också.

Detta året har inneburit mkt stress=bröllopet som var helt fantastiskt men det mest stressade jag gjort,legat sömnlös på nätterna av all planering som det inneburit & alla hinder innan dagen äntligen kom!

Som sagt allting som varit under detta år,Ny familjemedlem,komplikationerna efter förlossningen,bröllopsstress,kännt mig instängd,haft tiden till att tänka på döden och inte accepterat tanken,ja allt har bidragit till att jag mått dåligt.

Jag tänkte förut att denna deprisionen jag hamnade i,alldrig kunde beskrivas med något possitift men efter att ha tänkt lite så har det faktiskt funnits en sak & det är att jag nu,kanske inte riktigt ännu men jag är på godväg att inte se döden som något skrämmande utan något helt naturligt. Såklart kommer den nog alltid att vara skrämmande just det att man vet så lite om den men också för att den tyvär kan komma redan i morgon,det kan ingen veta,därför har jag nu lärt mig att uppskatta andra bättre & mitt eget liv till att verkligen göra det man känner för,lev fullt ut för du har troligtvis bara ett liv! Jag har bestämt mig för att 2011 ska jag våga mer,jag ska lyssna på mig själv lite bättre vad JAG vill göra och verkligen göra det,misslyckas jag så gör jag det,ingen big deal. Varför bara stå & stmpa på samma ställe? Trivs du inte på jobbet? Ja men byt,utbilda dig till något du vill jobb med då! Du är alldrig för gammal & var inte rädd för att inte klara det,för det gör inget om du inte gör det! 
I sånna banor ska jag försöka tänka på lite mer nu. Jag ska göra det jag vill för vad är det för mening att inte våga? Va? Gör det DU själv känner för,låt ingen annan hindra dig och gör detsamma för andra,klanka inte ned eller prata skit om något gjort någoting som den själv vill bara för att du inte tycker det var ett bra val utan tänk hellre att det kanske är/var bra för den personen & glädj dig över det i ställets,slösa inte energi på att klanka ned eller var avundsjuk på andra,gör det bättre för dig själv i stället.

Nu tänker jag avsluta här för jag får ändå inte med allt jag vill skriva och jag har skrivit detta för jag vet att det säkert finns människor där ute som känner sig nere som alldrig tror dom ska ta sig ur,det GÅR bara man vill & försöker.

Mitt tips är att prata med andra som haft dessa kännslor & få hjälp av dom,träng bort det dära onödiga hemska tankarna som dyker upp. Om något hemskt händer så ta det den dagen,varför gå på två begravningar en före & en när det händer? Det läste jag ur en självhjälps bok som jag tycker var otroligt smart skrivet för det stämmer ju! Men låt dig också fundera lite på dom dära dumma tankarna även om det är hemskt,jag tror dom inte blir lika påtagliga då längre.

Jag har börjat mått mkt bättre nu & nu vågar ag nog säga det till mig själv att jag är påväg upp igen & försöker även träna upp mitt självförtroende & jag känner att det blir bättre & bättre allt & jag hoppas att det inte bara är en period för att sen komma tillbaka för jag vill inte tillbaka dit,det var hemskt! Jag hoppas att jag kan hålla mina onda tankar borta & inte låta dom ta över mig igen,nu försöker jag bara tänka possitift & leva livet fullt ut & försöka förverkliga mina drömmar så gott det går för jag vet nu hur fort livet kommer att gå vilket är tråkigt men lev medans det håller på :) Och tänk också att det ÄR normalt att känna oro över sig själv & sina barn,det ligger i ens natur men låt det inte gå till överstyr som det gjorde för mig. Tänk också på vad du har mer än på vad du inte har. Jag är så glad över mina små go troll,min man & mina underbara vänner så det går inte att beskriva <3 De gör så att jag känner att jag inte saknar något!

GOTT NYTT ÅR,LÅT DETTA BLI ETT BRA ÅR <3